Spåren efter okända katastrofer
Ungefär en gång på en miljon år kolliderar en riktigt stor meteorit eller komet med jorden. Resultatet blir ett inferno av förstörelse med jättelika flodvågor, regn av eld och aska och ibland till och med stora klimatförändringar som följd.
Men en internationell forskargrupp försöker nu bevisa att katastrofala kollisioner av det slag som en gång utrotade dinosaurierna är betydligt vanligare än så. Bevisen för teorin hittar de i egenartade bergsformationer runt jorden.
Nära sydspetsen på Madagaskar, på en plats som heter Fenambosy, ungefär fem kilometer från Indiska Oceanens vågor, ligger en rad egenartade branta backar. Från kustslätten reser de sig lodrätt nästan 200 meter. De fyra jättelika formationerna ser ut som V-formade kilar med spetsarna riktade mot havet i söder.
Var och en av de här kilformade högarna bildar på toppen en platå som täcker flera kvadratkilometer, och de består av sediment som av allt att döma kommer från oceanen. I sedimentet finns nämligen mikrofossil, plankton och kiselalger, som hör hemma i djuphavet. Men fossilen har drabbats av någonting dramatiskt. De har tryckts samman med en rad metaller - järn, nickel och krom. Det är metaller som frigörs när den vanligaste typen av meteorit förångas vid ett nedslag på jorden.
Tillsammans ger de här ledtrådarna ett uppenbart svar på frågan om hur de kilformade sedimentbergen egentligen har uppstått. De är resultatet av en massiv havsvåg – en jättetsunami – som i sin tur orsakats av en meteorit som landat någonstans i havet.
Men för att skapa de här bergen av havssediment krävs ett nedslag utöver det vanliga. Vågen måste ha varit minst 200 meter hög, och alltså kraftigare än någon tsunami vi sett i historisk tid. Explosionen bör ha påverkat livet på stora delar av jorden. Och var är i så fall kratern från smällen?
Sedimentbergen är av en typ som kallas ”chevrons” på grund av sin form. Chevron är det engelska namnet för de V-formade vinklar som markerar gradbeteckningar på ärmarna på militära uniformer. Och sådana här chevron-formationer finns längs havskuster runt hela världen, ofta mindre än de i Fenambosy på Madagaskar.
Ett meteoritnedslag i havet skapar en cirkelformad våg, ungefär som om man släpper en vanlig sten i vatten. Det är den jättevågen som man antar har skapat de V-formade vinklarna genom att flytta massor av material från havsbotten lång upp på land. Och det betyder att chevrons spetsar pekar tillbaka mot nedslagsplatsen som stora riktningsvisare.
Bergskedjor och djupgravar på havsbotten orsakar små störningar i jordens gravitationsfält och det gör att havsytans nivå varierar någon centimeter upp eller ner. Om man drar en linje från spetsen kan man med hjälp av satelliter hitta områden i havet där havsytan är lägre än i omgivningen, och där ligger kratern.
Om det finns flera chevrons är det ännu lättare. Då är det bara att dra linjer från var och en till en punkt där de korsar varandra.
Kilarna i Fenambosy pekar mot en punkt ungefär mitt ute i Indiska Oceanen, en punkt där man har hittat resterna av en tre mil bred krater på fyra kilometers djup. Den är 29 kilometer bred och kallas Burckle. Där, tror man, landade en jättemeteorit för 4.800 år sedan.
Den etablerade vetenskapen känner inte till några bevis för så här kraftiga meteoritnedslag under de senaste 10.000 åren, alltså den tidsperiod som kallas holocen, och geologiskt sett motsvarar nutiden. Men en internationell forskargrupp hävdar nu att man har letat på fel ställen efter bevisen, och att de flesta stora kratrarna på jorden fortfarande är oupptäckta.
Större delen av jordytan är täckt av hav, och de flesta nedslagsplatser måste följaktligen finnas på havsbottnen. Om man söker efter chevron-formationer och med hjälp av dem hittar kratrarna i havet så blir bedömningen helt annorlunda anser de. Katastrofala kollisioner med meteoriter, smällar som motsvarar en tio megatons bomb, inträffar en gång på tusen år, säger Holocene Impact Working Group, som den informella gruppen kallar sig.
Med hjälp av de fria satellitbilderna på web-tjänsten Google Earth har gruppen identifierat chevron-formationer i Europa, Amerika, Afrika och Australien. Och det var i Australien som de här jättehögarna först uppmärksammades.
Geomorfologen Ted Bryant från universitetet Wollongong söder om Sydney upptäckte att de chevrons han studerade i Australien var helt annorlunda än de sedimentmassor och stenblock som kan flyttas av en ”normal” tsunami, alltså en sådan jättevåg som orsakas av en jordbävning, ett vulkanutbrott eller ett jordskred under vattnet och som ödelade stora delar av Sydostasiens kuster år 2004. Chevron-formationerna var betydligt större och de låg mycket längre från kustlinjen. De innehåller också oväntat stora mängder rester av havsdjur, som musslor och alger, och ovanliga typer av mineral. En av platserna heter Jervis Bay, och ligger i New South Wales. Kol-14datering av musselskal från platsen pekar på att en våg på minst 20 meter sköljde över området för 500 år sedan. Det finns också en krater som kan vara ursprungsplasten för den jättevåg som man tror skapade bergen. Mahuika-kratern har en diameter på 24 kilometer och ligger på 300 meters djup på den Nya Zeeländska kontinentalhyllan.
Platsen stämmer väl med chevron-formationernas läge och riktning. Även på västra sidan av Australien finns chevrons som ser ut att vara resultatet av en mega-tsunami. Det kan vara samma våg som skapade bergen på Madagaskar för 4.800 år sedan.
Det är inte säkert att alla gropar i havsbottnen är resultatet av meteoritnedslag. Det krävs analyser av bottenmaterialet för att avgöra den saken. Borrkärnor från Mahuikaområdet har visat sig innehålla krossade bergarter och glasliknande ämnen som är typiska för meteoritnedslag. Glaset uppstår i hettan och trycket i explosionen. Här fanns också kiselalger som smält samman med glaset. Fynden är klassiska tecken på en meteoritkrater.
De här två kratrarna är så stora att det krävts explosioner motsvarande minst en halv miljon megaton för att skapa dem. För en sådan oerhörd energiutveckling behövs en meteorit med tusen meters diameter. För två år sedan lärde sig hela världen vad en tsunami är för någonting. Men den våg som förstörde Aceh-provinsen i Indonesien och stora delar av Sri Lanka var en lätt dyning jämfört med de vågor som blev följden av de här förmodade katastroferna, säger Ted Bryant. Vågen har en sådan enorm kraft att den kan borra sig flera meter in i bergen längs kusten på ett ögonblick.
Men om nu meteoritnedslag är så mycket vanligare än vi tidigare trott, och om de inträffar med bara tusen års mellanrum, ända in i vår tidsepok, då borde vi väl ha hört talas om dem?
En av forskningsgruppens medlemmar, arkeologen Bruce Masse, letar efter spår av de här händelserna i myter och legender från hela världen. Han har analyserat 175 översvämningsmyter från hela världen och satt dem i samband med kända och daterade händelser som vulkanutbrott och solförmörkelser. Fjorton av myterna nämner en total solförmörkelse i samband med en översvämning, och det, tror Masse, kan vara den stora meteoren som landade i Indiska Oceanen för 4.800 år sedan. Han har till och med daterat den ödesdigra dagen till den tionde maj år 2807 f. Kr.
Det finns också forskare som vill koppla de här sentida meteoritnedslagen till förfallet som drabbade flera av de tidigaste högkulturerna. Induskulturen i nuvarande Pakistan började sin nedgång för drygt tretusen år sedan, och ungefär samtidigt sjönk de blomstrande städerna i Mesopotamien ner i ökensanden. Klimatförändringar är den etablerade förklaringen, men om nu stora meteorer eller kometer slår ner en gång per tusen år, så varför inte söka den yttersta förklaringen där?
De historiska teorierna är än så länge mest spekulation. Tecknen på stora katastrofala mega-tsunamis i kombination med meteoritkratrar blir dock fler. Men ännu är forskarvärlden långt ifrån övertygad. Ett av de stora problemen i teorin är att astronomer världen över har noggrann koll på alla meteorer och asteroider som närmar sig jorden. De vet hur ofta de kommer, hur nära de far förbi och hur stora riskerna är för en kollision. Inget i de observationerna tyder hittills på att jättemeteorer skulle drabba oss en gång vart tusende år. Men om Bryant och hans forskarkolleger har rätt så betyder det att meteorspanarna kanske inte har så bra koll på vad som rör sig i rymden som vi trott.
Tsunami är japanska och betyder hamnvåg. En tsunami har så stor våglängd att den knappt märks långt ute till havs annat än som en långsam höjning och sänkning av havsytans nivå.
Den märks desto mer när den forsar in över land, och särskilt när den pressas in i trängre passager, som en hamn. Fiskare som återvänder från sitt arbete till havs kan alltså till sin förskräckelse finna sin hemmahamn fullständigt utplånad utan någon föraning om vad som hänt.
Tsunamis orsakas framför allt av jordbävningar och jordskred på havsbottnen, eller av kraftiga vulkanutbrott. Sådana tsunamis blir ofta mellan 5 och 20 meter höga.
År 1883 exploderade vulkanen Krakatau utanför Sumatra i Indonesien.
Smällen följdes av upp till 40 meter höga vågor och effekten kunde märkas i Engelska Kanalen. Krakatau exploderade med en energi motsvarade en 100 megatons bomb. Burckle-kratern som nämns i artikeln beräknas ha skapats med en explosion på minst 500.000 megaton. Vågorna efter nedslaget blev hundratals, snarare än tiotals, meter höga.
Meteoriter med en diameter på minst en kilometers diameter beräknas drabba jorden en gång per mellan 100.000 och en miljon år. Beräkningen bygger på de nedslagskratrar man har hittat, och även jämförelser med nedslag på månen.
Dallas Abbott i Holocene Impact Working Group tror att vi bara har hittat högst en sjättedel av alla nedslagsplatser på jorden. Om man dessutom antar att nedslagen kommer i perioder, alltså är vanligare under vissa epoker, så är det fullt statistiskt rimligt med två så stora meteoriter som Burckle och Mahuika under de senaste tiotusen åren, anser hon.
Det största nedslag av en meteorit som vi känner till från historisk tid är explosionen i Tunguska i ryska Sibirien i juni 1908. En komet eller mindre asteroid exploderade på mellan fem och tio kilometers höjd och fällde över 60 miljoner träd på ett område större än 2000 kvadratkilometer. Detonationen uppskattas ha haft en styrka motsvarande drygt 10 megaton.
Holocene Impact Working Group är en informell men seriös grupp av forskare som utgår från hypotesen att jorden drabbas av ett större meteoritnedslag per ettusen år.
I gruppen ingår forskare från flera discipliner som är viktiga i sammanhanget:
Geologen Ted Bryant, Australien
Geologen Dallas Abbott, USA
Tsunamiexperten Slava Gusiakov, Ryssland
Geologen Marie Agnès Courty, Frankrike
Mikroskopisten Dee Breger, USA
Arkeologen Bruce Masse, USA
Mer på webben:
Intervju med Ted Bryant:
http://www.abc.net.au/catalyst/stories/s708821.htm
Presentation av Dallas Abbott:
http://www.earth2class.org/k12/w8_s2004/content.htm
Forskningsartikel om chevrons i Australien:
