Vi är lyckligt befriade från stora jordbävningar i Skandinavien. Men en gång skakade marken rejält även här.

Stora sprickor i Lapplands fjälltrakter visar vilka enorma krafter som varit i rörelse. Ett skalv för 9 000 år sedan slet isär berggrunden längs en sträcka på femton mil. Spänningarna i marken skapade en tio meter hög förkastning. Den här långa sprickan i marken kallas Pärvie på samiska, samma namn som man ger en brytande våg - en våg av sten genom landskapet.

Skalvet som skapade förkastningen bör ha haft storlek åtta på Richterskalan, enligt geologerna. Och det trots att den svenska fjällvärlden ligger långt borta från några seismiskt aktiva zoner.

Det var när inlandsisen smälte bort som jordskorpan befriades från trycket av miljarder ton is. Den snabba klimatförändringen frigjorde krafter som legat slumrande i årtusenden. Som en spänd fjäder slog jorden tillbaka efter att bördan lättat.  

Det betyder att liknande jätteskalv skulle kunna drabba oss igen – efter en ny framtida istid. Och faktum är att vi redan börjat förbereda oss på att just det kan hända.

Slutförvaret för kärnavfall som ska byggas i Forsmark är projekterat för att klara ett sådant här så kallat postglacialt jordskalv. Förvaret ska ju hålla i minst etthundratusen år, och då måste man kallt räkna med att istider kan komma och gå under tiden, med efterföljande kraftiga skalv.

Det är ingen tvekan om att stora förändringar i glaciärer och inlandsisar kan påverka rörelserna i jordskorpan.

Istidens slut för 10 000 år sedan påverkade inte bara vår fjällkedja, den sammanfaller till exempel med en period av kraftig vulkanaktivitet på Island, när trycket på den underjordiska magman lättade. Och man har hittat spår av stora jordskalv i samband med avsmältningen av inlandsisen på flera platser i Nordamerika.

Då var det tvära kast i geologin. Kilometertjocka istäcken över hela kontinenter försvann på några tusen år.

Det finns forskare som varnar för att även de krympande glaciärer och höjda havsnivåer som vi ser redan nu skulle kunna sätta fart på den seismiska aktiviteten på jorden, alltså både på jordskalv och vulkaner.

Men hur känslig är jordskorpan? Går det verkligen att påstå att den relativt sett måttliga klimatförändring som vi ser nu kan leda till fler jordbävningar och vulkanutbrott?

Efter den stora tsunamin i Indiska Oceanen julen 2004 gick det rykten om att den globala uppvärmningen skulle ligga bakom katastrofen, som ju orsakades av en jordbävning på havsbottnen utanför Sumatra. Då påstods att magman i jordens inre blivit varmare och orsakade högre aktivitet på ytan.

Men det här är helt fel. Klimatförändringen gör inte jordens inre varmare, men kan ändå påverka seismologin på andra sätt. Det inte är förändringar i isen som orsakar skalven. Men trycket från tusentals ton av is kan fungera som ett lock över den slumrande aktiviteten. När den försvinner frigörs krafter som redan fanns där.

- Man ska komma ihåg att stressen i jordskorpan alltid orsakas av rörelserna hos kontinentalplattorna, säger seismologen och jordbävningsexperten Reynir Bödvarsson vid Uppsala Universitet. Och de drivs i sin tur av värmen från jordens inre. Det som isen eller vattenmassorna kan göra är att flytta incidenterna i tiden, säger han.

Reynir Bödvarsson utesluter inte heller att stabiliteten som skapas av till exempel ett tjockt istäcke kan göra att extra mycket energi hinner lagras upp i form av spänningar och göra skalven kraftigare. Men det blir inte fler jordskalv. 

I södra Alaska ligger en av Stilla Havets nordliga kontinentalplattor och pressar mot kusten. Det gör trakterna kring södra Berings sund till ett jordbävningstätt område. Samtidigt är det ett av de arktiska områden på jorden där klimatet förändras snabbast. Under de senaste etthundra åren har flera glaciärer i området försvunnit och andra har tunnats ut med hundratals meter. Två forskare från Nasa respektive US Geological Survey använde 2004 GPS-data för att räkna ut hur stor betydelse avsmältningen av glaciärerna kunde betyda för den jordbävning med magnitud 7,2 som inträffade 1979. Deras slutsats blev att det minskade trycket på plattorna mycket väl kan ha utlöst skalvet.

Den brittiske vulkanologen Bill McGuire vid Londons University College har i flera år varnat för att redan små skiftningar i vattennivåer eller ismängd kan utlösa stora reaktioner från en slumrande jord.

I en studie han gjort tillsammans med två kolleger har han visat att väderfenomenet El Nino har effekt på den seismiska aktiviteten utanför Påskön i Stilla Havet. Skillnader på några millimeter i havsnivå orsakar stora tryckförändringar på djupet, som i sin tur ökar eller minskar friktionen när de tektoniska plattorna glider fram.

Man vet dessutom att det finns vulkaner som påverkas av förändringar i vädret. Vintrarnas lågtryck gör att havsvattnet stiger. Det ökade trycket från vattenmassorna kan påverka vulkaner som ligger längs kusterna så att magman under jorden pressas uppåt. Det är ett mätbart fenomen vid Islands kust till exempel.

- Det påverkar, men det är i stort sett på marginalen, säger Reynir Bödvarsson i Uppsala. Utbrotten skulle komma ändå, men de påverkas tidsmässigt.

Så frågan kvarstår. Exakt hur känsliga är de seismiska krafterna för klimatförändringar? Svaret är att vi inte kan veta. Ännu.

Stora förändringar, som vi kan se om kanske några hundra eller tusen år, kan få mycket stora konsekvenser, även hos oss. Små skiftningar kan kanske få betydelse om de inträffar på särskilt kritiska platser.

Bill McGuire, som nämndes tidigare, är en av dem som oroar sig. Han fruktar att även mindre mängder av vatten på fel plats kan utlösa en katastrof.

1963 fylldes den nybyggda Vajont-dammen i nordöstra Italien med vatten. Idag anser flera geologer att det var trycket från vattnet som utlöste det mindre skalv som fick berget Monte Toc att rasa ner i dammen. Raset skapade en tvåhundrafemtio meter hög flodvåg som dödade tvåtusen personer.

I Indien dog fyra år senare 180 personer i ett jordskalv som följde på ett dammbygge i delstaten Maharashtra. 

Omfördelningar av stora massor kan alltså ibland få lokala seismiska effekter, och några centimeters höjning av havsnivån kan motsvara åtskilliga miljoner tons tryck på en rätt stor yta.

Den plats på jorden där den största omfördelningen av is och vattenmassor väntar inom överskådlig tid är Grönland. Där försvinner just nu mellan 150 och 300 miljarder ton is per år, beroende på hur och var man mäter. Och minskningstakten ökar med cirka 30 miljarder ton per år.

Dessutom går förändringen snabbast i de låglänta kustnära områdena.

Ingen vet idag hur den här omfördelningen av enorma massor påverkar krafterna som är bundna i jordskorpan. Samtidigt leder avsmältningen till högre havsnivåer, vilket gör att kusterna riskerar att översvämmas. Det kan i sin tur leda till jordskred, som triggar ännu större skred eller skalv längs kontinentalsocklar runt norra Atlanten.

Men, som sagt, om det blir så vet vi inte.

- Man kan inte avfärda risken för att issmältningen kan utlösa stora skalv vid Grönland, säger Reynir Bödvarsson. Men de kan också utebli. Det finns ingen regelbundenhet i det här, säger jordbävningsexperten från Uppsala.

För åttatusen år sedan inträffade vad som kan ha varit den största naturkatastrofen i Norden någonsin. Ett jättelikt jordskred under havsytan utanför Norge, Storeggaraset, startade en tsunami som man vet sköljde in tjugofem meter höga vågor över Skottland och Färöarna. 

Man vet inte vad som utlöste raset, men det inträffade efter en snabb höjning av havsnivåerna och efter istidens landhöjning i Skandinavien. Kan man tänka sig en liknande händelse i framtiden, fast den här gången på andra sidan Nordatlanten, vid Grönlands västra kust, och riktad mot oss?

- Det tål att fundera över, säger Reynir Bödvarsson. Det är inte alls uteslutet, men det är inte heller självklart. Det finns som sagt ingen regelbundenhet i de här händelserna.

Det ser man också av det faktum att det jättelika skalv som skakade norra Sverige när den senaste istiden tog slut inte har någon motsvarighet tidigare. Trots att landet gått igenom flera istider förut så finns inga spår av något skalv från de perioderna. Vad det beror på vet man inte. Kanske det har att göra med hur snabbt förändringen går, eller hur kallt det har varit. Klart är bara att det tycks vara extremt svårt att förutsäga hur Jorden ska reagera.