För vissa människor är gamla träbitar bara skräp. För andra kan de vara ovärderliga. Det är en fråga om perspektiv och intresse. På den växtekologiska institutionen vid Uppsala Universitet fanns en över etthundra år gammal cigarrlåda med några torra bitar av ekträ, tillsammans med en samling snäckskal.

De oansenliga växtdelarna var insamlade vid utgrävningar av den så kallade Hågahögen utanför Uppsala. Hågahögen är en sju meter hög gravkulle som grävdes ut 1902, och som gav rika fynd av 3 000 år gamla vapen och andra föremål. Grävningarna var internationellt uppmärksammade, och den gamle kungen, Gustav VI Adolf, var med och grävde.  Flera av fynden finns numera utställda i guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Träbitarna i den gamla cigarrasken samlades in av en biolog som besökte utgrävningarna, men ekbitarna var förmodligen inte särskilt intressanta ur ett växtekologiskt perspektiv. De hade först legat i jorden sedan bronsåldern, och därefter i ett förråd på institutionen sedan förra sekelskiftet.

2009 var cigarrlådan bara ett av många gamla dammiga föremål som var på väg att kastas. Växtekologerna behövde mer plats och gammal bråte skulle bort.

En av få människor som förstod vilken skatt man hade i sin ägo var arkeologen Helena Victor. Hon hade nämligen skrivit sin avhandling om Håga.  

Helena Victor kunde det mesta om de märkvärdiga fynden som gjordes i gravkammaren från bronsåldern och vad de avslöjade om livet och döden för tretusen år sedan.

Men hon kände inte till att några fragment av ekstockarna som bar upp rummet hade bevarats.   

Nu var de bara timmar från att slängas bort.

- Jag visste att man hade hittat stora delar av träkonstruktionen från bronsåldern, berättar Helena Victor. Men de stockarna är försvunna. Nu låg de sista träbitarna här. Bara att få hålla i dem var fantastiskt, jag darrade på handen när jag tog upp dem.

De bortglömda träbitarna kan bland annat ge en exakt datering av graven. Och de små snäckskalen är också oväntat värdefulla.

- De visar hur graven var konstruerad, eftersom de är av en art som kryper in i stenhögar på hösten. Det säger till exempel vid vilken tid på året graven lades igen, säger Helena Victor.

Bronsåldersträet från Håga räddades tack vare ett projekt som gick ut på att hitta just sådana här glömda föremål på universitetet.

John Worley och Anders Josefsson från universitetsmuseet Gustavianum i Uppsala har under ett par års tid gått igenom vad som finns i källare och på vindar i det anrika universitetet. Det var de som ringde efter Helena Victor när de hittade träbitarna från Håga, och de har samlat in en imponerande mängd föremål med stort vetenskapshistoriskt intresse. Vissa saker var helt okända, andra tydligt identifierade, men inte tillgängliga för allmänheten.

I en utställning under förra året kunde besökarna se vad de fått ihop under projektets första fas. Allt från anatomiska preparat från 1800-talet till 1700-tals- teleskop och Anders Celsius gamla kompass.

- Man vågar inte tänka på vad som redan har kastats bort, säger John Worley. Många institutioner behöver spara in på lokalkostnaderna, och då finns det inte plats längre för de gamla sakerna.

Mycket av det som legat sparat länge har en gång tagits om hand av pensionerade professorer. När de gamla experterna sedan avlidit har ingen riktigt vetat vad man ska göra av sakerna, eller kanske inte ens förstått vad de är . Föremålens historia försvinner i glömskan.

- Det kanske mest sensationella av alla fynd kommer från astronomiinstitutionen, berättar Urban Josefsson, som är ansvarig för insamlingsprojektet. Det är en träram som håller fast sju cylindrar med rader av siffror ingraverade.

Föremålet ser inte så mycket ut för världen, och ingen vet helt säkert vad det är, men det finns en hypotes, som om den är sann, skulle göra träkonstruktionen ovärderlig.

I brev skrivna 1623 beskriver den tyske vetenskapsmannen Wilhelm Schickard i den sydtyska staden Tübingen hur han byggt en maskin av trä som kunde addera och subtrahera sexsiffriga tal. Maskinen skulle enligt Schickard vara en hjälpreda när man upprättar astronomiska tabeller.

Vad Schickard beskriver är inget mindre än världens första mekaniska räknemaskin.

Brevet var adresserat till en av tidernas största astronomer, Johannes Kepler, som då befann sig i Linz. I breven berättar Schickard att maskinen förstördes i en brand, men han bifogar en teckning av konstruktionen.

Så vitt man vet finns inget exemplar av hans uppfinning kvar. Såvida inte det är resterna av den som finns i Uppsala.

Astronomen Göran Henriksson var den som såg likheten mellan Schickards nästan 400 år gamla ritning och träcylindrarna på institutionen. Det ser ut som att det är själva kärnan i maskinen, den inre mekanismen, som är bevarad. Det kan också vara ett samtida försök att kopiera den.   

Schickard dog i böldpesten år 1635. Man vet att den svenska armén belägrade och intog staden Tübingen 1638 under det trettioåriga kriget. Räknemaskinen skulle i så fall inte vara det första märkvärdiga föremål som rövades från kontinenten till Sverige under det våldsamma 1600-talet. Men det skulle vara ett av de mest värdefulla.

 

Det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet var samlandets tid inom naturvetenskapen. Och de stora museernas. I Wien, London, Stockholm och Paris byggdes stora naturhistoriska museer dit nationens upptäcktsresande och naturforskare förde sina fynd från jordens alla hörn. Trälårar och koffertar med fossil, mineraler, insekter och pressade växter. Samlingarna bara växte. Ofta så snabbt att man inte alltid hade tid att gå igenom allt.

På de allra flesta museer visar man idag bara upp en bråkdel av allt man har i sina förråd. I källare och på vindar ligger massor av gamla fynd, föremål som kan ruva på nya insikter och kunskaper för nutida forskare. Mycket är katalogiserat och undanstoppat, bara intressant för de allra mest specialiserade experterna, om ens för dem. Annat kan vara gömda sensationer. Det går att göra stora upptäckter på museihyllan.

En av de största, men kanske inte mest kända museiupptäckterna, är den slutliga lösningen på konodonternas gåta.

För den stora allmänheten handlar paleontologi mest om dinosaurier, flygödlor och andra fantasieggande bestar. Men seriösa forskare kan ägna minst lika mycket tid åt knappt synliga lämningar från förr, så kallade mikrofossil. Dit hör konodonterna.        

Den förste som hittade konodonter var ryssen Pander, som på 1800-talet trodde att de millimeterstora hårda och vassa benbitarna var tänderna från en sedan länge utdöd fisk. Med tiden hittades fler och fler av de små benliknande strukturerna utan att man riktigt kunde få kläm på vad de var för någonting.

Visst liknade de tänder ibland, men andra såg mer ut som små plattor. Och det var konstiga tänder, som var svåra att placera i en käke på ett sätt som stämde med den övriga zoologiska kunskapen. Det liknade ingenting som lever idag, eller ens något annat fossil. Hur i hela friden såg det djur ut som släppte ifrån sig de egenartade sakerna var frågan.

Efter hand upptäckte man att konodonterna kunde användas för att datera geologiska skikt. Det fanns konodonter med typiska karakteristika för perioder från kambrium fram till trias, alltså en tidsrymd på över 300 miljoner år.

Oljebolagens geologer lärde sig att lägga konodonterna under mikroskopet för att avläsa kvaliteten på den olja man kunde förvänta sig få upp ur ett borrhål. Kunskapen om de små fossilen växte, men man visste fortfarande extremt lite om vilket djur de kom ifrån.  

Lösningen på gåtan fanns i lådor på ett museum i Edinburgh. I den lilla hamnstaden Granton hade man redan på 1920-talet grävt upp mängder med stenar med närmast fotografiska avtryck av små havsdjur från karbonperioden, för 350 miljoner år sedan.

En paleontolog från universitetet i Edinburgh gick 1983 igenom några gamla prover från British Geological Survey, för att skriva en artikel om den rika fyndplatsen i Granton.

Bland alla avtryck av små räkor, bläckfiskar och andra välkända fossil på stenplattorna fanns också typiska konodonter, små taggiga rader med tandliknande spetsar, och bland dem också ett smalt maskliknande avtryck, med konodonter på. Djuret var funnet.

Det var ett långsmalt 40 millimeter långt ålliknande djur, med en stjärtfena och en munöppning. Konodonterna satt jämnt fördelade något bakom huvudet. Men vad var de?

Idag känner man till ytterligare tio exemplar av konodontdjur av olika arter. De är mellan en och 40 centimeter långa, och har femton stycken av de små hårda tandlika delarna hopmonterade till något som man antar är en apparat för att inta föda.

En gång vimlade haven av konodontdjuren. De var föregångare till ryggradsdjuren och de dog ut samtidigt med dinosaurierna.

I mikrofossilvärlden blev den här upptäckten minst lika sensationell som när man först hittade dinosaurier med fjädrar, förvisso inte lika uppmärksammad i media, men vetenskapligt betydelsefull. Och den gjordes i museihyllan.

Att upptäcka nya arter bland gamla fossil kräver ofta tålamod, en säker blick och djupa kunskaper.

Ett av de senaste tillskotten bland de storväxta sauropoderna, alltså den grupp av långhalsade dinosaurier som bland andra omfattar brachiosaurus, diplodocus och andra jättar, hittades i samlingarna på Naturhistoriska museet i London. Där hade den legat i 113 år.

Nu var det inte hela dinosaurien som gömdes i källarvalven – i så fall hade den säkerligen upptäckts tidigare. En enda ryggkota är allt som finns kvar av Xenoposeidon, en sjuttio tons bjässe som levde för 140 miljoner år sedan.

Kotan grävdes upp nära Hastings i södra England på 1890-talet, och den som gav den artnamnet är en dataprogrammerare med ett passionerat intresse för paleontologi. Mike Taylor är en sann nörd, som är speciellt intresserad av just de främre ryggkotorna hos sauropoder – särskilt brachiosaurus – och det krävdes hans tränade öga för att se att benet var unikt. Kotan fanns nämligen redan noggrant numrerad, avtecknad och beskriven 1893 utan säker artbestämning.    

Uppsalaprofessorn Per Ahlberg är en världsauktoritet på de första ryggradsdjuren som tog klivet upp på land för så där 375 miljoner år sedan. Det är en vetenskapsgren där man känner till en dryg handfull djur, så kallade tetrapoder – fyrfotingar – som var de första att få något som liknade ben och fingrar, istället för fiskarnas fenor. Varje nytt fynd ger viktig information om hur den här revolutionen i livets utveckling gick till.

Per Ahlberg hade bland annat varit med på Grönland och grävt fram uppmärksammade fossil, när han gjorde ett märkligt fynd i en låda i Oxford.

– Jag hade fått en tjänst som forskningsassistent på universitetets museum, och sysslade bland annat med att katalogisera en samling fynd från 1860-talet från Skottland, berättar han. Då hittade jag ett benfragment på några centimeter som jag direkt såg var en bit av en nos från en tetrapod. Den var platt och lite krokodilartad, och hade de typiska mönstren på ovansidan.

En ny art var upptäckt.

Det nya djuret fick namnet Elginerpeton, efter den ursprungliga fyndplatsen och resulterade i en artikel i den ansedda tidskriften Nature.

Idag är Per Ahlberg, tillsammans med svenska och kinesiska kolleger sysselsatt med att gå igenom de 40 trälådor med fossilfynd från Kina som legat i en källare på universitetet i Uppsala sedan de fördes till Sverige på 1920-talet. Materialet var så stort att man helt enkelt inte har haft tid att gå igenom det.

Där finns bland annat fossil från fyndplatsen Zhoukoudian utanför Beijing, berömd för Pekingmänniskan, de rester av förmänniskan Homo erectus som hittades där just under 20-talet. Det gör de oöppnade lådorna så intressanta att kinesiska paleontologer rest hit för att vara med om uppackningen.

Analysen av föremålen tar tid, men hittills har man till exempel hittat ett kranium från ett barn.   

- Det ser ut att komma från en tvååring, och är lite tillplattat. Vi behöver naturligtvis göra en ordentlig datering, säger Per Ahlberg, men det ger intryck av att ha mycket gamla drag. Det kan komma från de tidigaste Homo sapiens som levde i den här delen av Kina, kanske för 20 – 45 000 år sedan. 

Och det mest sensationella fyndet av alla är en 780 000 år gammal hörntand från Pekingmänniskan. En världssensation som man knappast vågade hoppas på.

- Det är en gåta att ingen tidigare intresserat sig för de här lådorna under alla dessa år, säger Per Ahlberg.

Museerna gömmer många hemligheter. Ibland är det sådant som glömts bort, ibland saker som inte hunnit studeras ordentligt. Men nya saker kan också upptäckas tack vare att tekniken går framåt. Man ser helt enkelt mer och bättre än förr.

Max-lab i Lund är en anläggning som använder synkrotronljus, ett slags röntgenstrålning, som kan se igenom material, och samtidigt kartlägga strukturer på molekylnivå.

De egenskaperna använde Johan Lindgren, forskare i Lund, och expert på den utdöda gruppen havsdjur som kallas mosasaurier, för att avslöja att gamla fossil inte bara är stenbitar, utan kan innehålla betydligt intressantare saker.

För att göra det lånade han ett ben från Belgien, ett överarmsben som tillhört en prognathodon, ett vasstandat flera meter långt havsrovdjur från kritperioden för cirka 70 miljoner år sedan. Benet är ett verkligt museiföremål som funnits i över etthundra år på Kungliga Belgiska Naturhistoriska Institutet i Bryssel.

Med hjälp av fysikerna på Max-lab kunde Johan Lindgren tränga in i benets inre strukturer och upptäckte att man kunde hitta fibrer av djurets proteiner. Det är extremt ovanligt att kunna ta fram biologiska molekyler från så gamla tider. Det öppnar stora möjligheter att få fram helt ny kunskap om epoker som försvunnit.

- Nästa steg blir att ta fram metoder som gör att man kan se exakt hur proteinerna är uppbyggda, säger Johan Lindgren. Då kan man börja göra släktskapsanalyser.

Döda djur på museerna börjar alltså på sitt sätt att leva igen.

tomaslindblad.se