Plötsligt fylls tidningar, radio och tv av reportage om katastrofen  i Tjernobyl 1986. Allt enligt den medielogik som säger att jubileer måste uppmärksammas. Nu blev olyckan ”aktuell” … igen. 

Det här jubileumsbevakandet har blivit så standardiserat att det blir ett statement att inte uppmärksamma årsdagar. 

Mellan de jämna årsdagarna kan det vara helt hopplöst att försöka få in en story, men när det är 30-årsdag så har redaktionerna planerat storsatsningar. Det kan vara bra, men det blir nästan parodiskt när alla gör likadant.

Tjernobyl, kärnkraftssäkerhet och risker med strålning är viktiga ämnen. Synd om det ska ta tio år mellan varje tillfälle till diskussion.

Här är hur som helst en inte helt ointressant artikel från 2014 (!) om konsekvenserna av haveriet. Publicerad i Allt om Vetenskap nr 8 för 2014.

Djuren i Tjernobyl

Kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986 lämnade efter sig ett radioaktivt ingenmansland i Ukraina och Vitryssland lika stort som Blekinge. Staden Pripjat några kilometer från det havererade kraftverket är idag en övergiven och plundrad spökstad där björkarna växer ur trottoarerna. Den stängda säkerhetszonen har under de nära trettio år som gått förvandlats till en vildmark.

Naturen tar långsamt tillbaka det som en gång var stad och odlad landsbygd. Men vad gör den radioaktiva strålningen med djur och växter? Vimlar det av muterade monster i Tjernobyls skogar, och har fågelsången och surret av insekter tystnat? Långt därifrån visar det sig. Många djur och växter anpassar sig och mår till och med bättre än före olyckan.

Faktum är att man fortfarande vet ganska lite om hur förhöjda nivåer av radioaktivitet påverkar biologiskt liv på lång sikt. Tjernobyl har därför blivit ett jättelikt laboratorium för forskare från hela världen. Idag är följderna av reaktorolyckan kanske intressantare än någonsin, eftersom det visar vad vi kan vänta oss efter de radioaktiva utsläppen i Fukushima i Japan.

Ladusvalor trivs runt stora rymliga byggnader. Det finns gott om dem kring det gamla kärnkraftverket i Tjernobyl där de svirrar genom luften i jakt på insekter i det mest radioaktivt nedsmutsade området på jorden.

Redan 2006, tjugo år efter den stora olyckan, gjorde forskare studier för att ta reda på hur fåglarna påverkades av de förhöjda strålnivåerna. Utgångspunkten var att fåglar inte påverkas av mentala och kroppsliga stressfaktorer på samma sätt som människor. De har inte tvingats flytta eller förlorat jobbet på grund av kärnkraftsolyckan. De röker inte, de dricker inte alkohol och de trycks inte ner av vetskapen att de kanske kommer att drabbas av cancer i framtiden.

Är det något fel på svalorna kan man dra slutsatsen att det beror på den förhöjda bakgrundsstrålningen och ingenting annat.

Resultaten var nedslående. Svalor i mer kontaminerade områden, det vill säga där strålningsnivåerna var högre, hade fler skador i form av missbildade näbbar och klor, de levde kortare tid och fick färre ungar.

Samma två forskare, en fransman och en amerikan, gjorde parallellt också en inventering av insektslivet i den förbjudna zonen.

Humlor, trollsländor och fjärilar blev mer sällsynta ju högre strålnivåerna var runt kärnkraftverket. Samma sak gällde spindlar.

Man kan tro att det var ett helt förväntat resultat, men vid den här tiden, 2006, hade många förundrats över hur livet hade återerövrat de stora övergivna områdena runt Tjernobyl. När människorna evakuerade säkerhetszonen – ett område nästan lika stort som Blekinge eller Gotland – förvandlades det på några år till något som liknar ett naturreservat där annars skygga eller sällsynta arter som varg, lo, björn och vildhästar trivdes. Det såg ut som om närvaron av människor och det moderna jordbruket var ett betydligt större problem för den biologiska mångfalden än en kärnkraftsolycka. Naturen tycktes vara överraskande motståndskraftig.

Men ladusvalornas strålskador tycktes alltså peka åt ett annat håll, och forskarna bakom studien ville också se resultaten som ett tecken på att invånarna i trakten förmodligen drabbats hårdare än man tidigare trott. En åsikt som gick tvärs emot en rapport som bland andra världshälsoorganisationen WHO stod bakom, och som hävdade att det snarare var Sovjetunionens kollaps och de ekonomiska och sociala problem som blev följden var den viktigaste orsaken till de hälsoproblem man kunde se runt Tjernobyl efter 1990.

Men vetenskapen går framåt ett litet steg i taget. Nu åtta år senare har samma forskare tittat lite noggrannare på fågellivet runt det havererade kraftverket och gjort bilden lite mer komplicerad.

När celler utsätts för strålning skadas de genom att produktionen av så kallade fria radikaler bildas. De fria radikalerna är ämnen som startar skadliga kemiska reaktioner i cellen och särskilt farligt är det när de reagerar med cellens arvsmassa, DNA, vilket kan leda till sjukdomar och död, främst som en följd av cancer. För att hantera de fria radikalerna kan en organism producera mer av antioxidanter, ämnen som tar hand om radikalerna och neutraliserar hotet.

Och det är precis vad fåglarna i Tjernobyl ser ut att kunna göra. De allra flesta av de småfåglar som forskarna lyckades fånga inom säkerhetszonen hade förhöjda värden av antioxidanter, färre skador på sitt DNA och ett bättre allmäntillstånd. Och de fåglar som man hittade i områden med högre strålnivåer mådde bättre än andra. De verkade alltså ha anpassat sig till livet i en mer radioaktiv värld.

Det gällde rödhakar, stenknäck, starar med flera andra vanliga småfåglar.

Bara två fågelarter utgjorde undantag till den här trenden. Den ena var just ladusvalan, och den andra talgoxe.

Forskarna förklarar det med att både ladusvalor och talgoxar producerar stora mängder av ett rosa pigment i fjäderdräkten som förbrukar särskilt mycket antioxidanter. Det som sedan blir över räcker tydligen inte för att bekämpa de fria radikaler som strålningen producerar.

I diskussionerna om livet kring Tjernobyl och följderna av kärnkraftsolyckan är det svårt att komma ifrån att åsikterna lätt färgas av inställningen till kärnkraft. Händelsen är unik, och det finns mycket lite stabil kunskapsgrund att stå på när det gäller följderna av långvarig exponering för människor eller djur av strålning i låga doser.

Uppskattningarna av hur många människor som dött eller kommer att dö i framtida cancerfall på grund av de radioaktiva utsläppen varierar enormt, beroende på vilka antaganden man gör om riskerna med låga stråldoser (se faktaruta).

Enkelt uttryckt kan man säga att striden gäller om man ska anta att radioaktivitet alltid är skadlig, även i de allra lägsta doserna, eller om det finns en lägsta tröskel för skadligheten. Den första bilden av de strålskadade ladusvalorna ger stöd åt det förra antagandet, medan det nyare resultatet av forskningen tycks peka på det senare, att de flesta arter av småfåglar fått ett starkare strålskydd och till och med mår bättre i områden med högre strålningsnivåer.

Att just ladusvalor inte mådde bättre förklaras alltså av deras speciella fjäderdräkt.

Fenomenet att en tillräckligt låg dos av radioaktivitet eller ett giftigt ämne kan göra nytta har ett eget namn inom vetenskapen. Det kallas hormesis och har diskuterats sedan 1800-talet. Principen handlar om att en lagom dos av stress gör kroppen bättre förberedd på att hantera liknande stress i framtiden. Till exempel genom att öka produktionen av antioxidanter, så som man kan se hos Tjernobyls fåglar. Men fenomenet är omdiskuterat. Det betyder att man faktiskt kan påstå att det lite strålning bara är nyttigt – ett påstående som kan framstå som högst kontroversiellt när man till exempel diskuterar riskerna med uranbrytning eller liknande.

Men just därför är forskningen kring vad som händer med naturen i Tjernobyl särskilt intressant. Det här är ett område där det saknas kunskap.

Forskningen kan också ge nya insikter om hur snabbt evolutionen kan verka i en miljö där kraven för överlevnad plötsligt förändras.

Under förra året gjorde en samling vanliga gräshoppor den långa resan från säkerhetszonen till Danmark. Gräshopporna samlades in av en dansk forskare som ville analysera hur de olika strålnivåerna i den evakuerade zonen runt Tjernobyl påverkat gräshoppsfysiologin.

Hon jämförde de ukrainska gräshopporna med danska exemplar av samma art, och upptäckte att de gräshoppor som levt i en radioaktiv miljö hade mindre skador på sin arvsmassa än de som levt i Danmark. Efter bestrålning med radioaktivt cesium fick de danska insekterna ännu högre halter av det ämne som signalerade att deras DNA var skadat. Gräshopporna från Tjernobyl tycktes ha tillägnat sig en mekanism som skyddade dem mot lågdosstrålningen. Hur den mekanismen ser ut vet vi däremot inte.

Forskarna har tittat på växter också. Sojabönor som odlats i det radioaktiva området fortsatte att växa och trivdes bra, enligt en undersökning. Bönorna hade dessutom en något avvikande uppsättning proteiner jämfört med en kontrollodling i vanlig jord. Enligt forskarna så hade flera av de förändrade proteinerna egenskaper som skyddade växten mot strålning och giftiga metaller.

En annan studie tittade på den klassiska laboratorieväxten backtrav, för att se hur den klarade av den giftiga omgivningen. De exemplar av det oansenliga ogräset som växt runt Tjernobyl under åren strax efter olyckan hade större motståndskraft mot växtgifter än andra.

Forskarna hittade genetiska förändringar hos plantorna som ser ut att ge bättre skydd mot fria radikaler och bättre mekanismer för att reparera skadat DNA. De här genetiska förändringarna hade skett redan 1992.

Bilden av naturen runt Tjernobyl är splittrad. Dels finns bilden av hur snabbt naturen i form av skog och sly återerövrat städer och åkrar. Den förbjudna zonen målats upp som ett vidsträckt vildmarksparadis helt utan mänsklig inblandning, där varg och björn vandrar i skogarna och den svarta storken flyger tillsammans med fiskgjuse och örn högt över sjöarna. Människans jordbruk förstör mer än radioaktivitet, är en slutsats som man kan höra från flera håll.

Att man inte såg några muterade monster och allmänt missbildade djur bidrog till den bilden. I det stängda kraftverkets övergivna kylvattenbassänger simmade två meter långa malar, men inte ens de jättefiskarna var resultatet av radioaktiv strålning, trots att tv-kanalen Animal Planet försökte få sina tittare att tro det. De hade helt enkelt lämnats i fred tillräckligt länge för att hinna växa till sig.

Både människor och djur dog av akuta strålskador som en direkt följd av olyckan. De hästar som betade i hagar i kraftverkets närhet dog av sköldkörtelcancer inom ett par veckor efter katastrofen. Idag lever flockar av den vilda przewalskis häst i zonen, så länge de inte äts upp av vargar. Vad lågdosstrålningen gör med dem vet vi inte.

Två av de kritiska radioaktiva ämnen som man kan anta utgör en risk för livet i den evakuerade zonen är cesium-137 och strontium-90. De lakas inte ur långsamt och försvinner ner i marken, utan går runt i ekosystemet inuti levande djur. Radioaktivt cesium liknar kalium och tas upp i muskelvävnad, medan strontium-90 imiterar kalcium och inkorporeras i skelettet.

Ron Chesser vid universitetet Texas Tech är en av de som undersökt däggdjur efter Tjernobylolyckan. Han och hans team bestämde sig för att titta närmare på den lilla skogssorken. Den lever i några av de mest förorenade och strålningsutsatta områdena. Och den har en livsstil som gör att den ständigt kommer i nära kontakt med radioaktivt nedfall, eftersom den lever nära marken där den gräver sina gångar.

Skogssorkarna var de mest radioaktiva av alla små gnagare som levde i det mest utsatta området. Trots det var de den vanligaste arten, vanligare än till exempel näbbmöss eller skogsmöss.

De jämförde sorkar från andra delar av Ukraina med dem som levde i den farliga zonen. De två grupperna kom från liknande miljöer, fast den ena levde i en strakt radioaktiv vardag. Forskarna kunde inte se någon skillnad i skador på DNA mellan grupperna. Närmare studier visade att de bestrålade sorkarna hade en ökad fragmentering av kromosomerna i de röda blodkropparna, men de kunde inte se att det påverkade dem eller deras livskraft negativt. Av 400 undersökta och dissekerade sorkar hittade de inte en enda cancertumör.

De blev förundrade av resultatet och bestämde sig för att göra samma test på laboratoriemöss. Mössen är genetiskt väldefinierade och kartlagda, och forskarna kunde se exakt vilka gener som slogs av och på efter strålbehandling.

Precis som hos andra undersökta växter och djur, så började mössen producera mer av de proteiner och enzym som skyddar och reparerar DNA efter strålskador. Lite strålning är mer hälsosamt än ingen strålning alls, blev slutsatsen.

Gnagarforskarna från Texas Tech har kunnat konstatera att inom tio år efter olyckan så fanns alla de arter av små däggdjur som man kan förvänta sig i det område som kallas ”Röda Skogen”. Det är den tallskog som förvandlades från grön till rödbrun kort efter haveriet eftersom de känsliga träden dog av strålningen. Det är ett av de allra hårdast utsatta områdena runt kraftverket och betraktas som det mest förgiftade området i hela världen.

Deras uppseendeväckande iakttagelse är att antal djur av varje art och deras fördelning inte berodde på om de utsatts för strålning eller inte, utan enbart på hur den lokala miljön såg ut, precis som i vilken skog som helst.

Trots att det snart har gått trettio år sedan kärnkraftsolyckan är det få forskare som vill uttala sig kategoriskt om hur djur och växter drabbats av den radioaktiva strålningen. Ingen kan säga att strålning är bra. Katastrofen har orsakat dussintals dödsfall i direkt samband med reaktorhaveriet, och minst flera tusen fall av cancer under åren efteråt.

Många djur ser ut att ha klarat den nya radioaktiva miljön bra, men fortfarande är ändå ganska få arter undersökta, och det råder ännu stor oenighet om hur allvarligt man ska se på långvarig exponering för strålning i låga doser.

De resultat som ändå finns antyder att en anpassning till den nya lite giftigare tillvaron kan vara etablerad redan efter några tiotal generationer.

Katastrofen

Reaktorhaveriet i Tjernobyl hände den 26 april 1986, när Ukraina fortfarande var en del av Sovjetunionen.

Den inträffade under en testkörning när flera av de ordinarie säkerhetssystemen var bortkopplade.

Under körningen tappade teknikerna kontrollen av reaktorhärden och en av reaktorerna blev överhettad. Inneslutningen sprängdes av ångtrycket i reaktorn och det ledde i sin tur till att reaktorns grafitstavar fattade eld när de kom i kontakt med luften.

Branden i grafiten förvärrades av den extra hettan från det radioaktiva bränslet, och branden pågick i flera dagar. Det var den som gjorde att radioaktiva ämnen kunde spridas över ett så stort område.

Världen fick veta vad som hänt först efter att larmet gått om förhöjd radioaktivitet vid Forsmarks kärnkraftverk 1 100 kilometer bort.

Tjernobylolyckan är den hittills allvarligaste händelsen i kärnkraftens historia, och den klassificeras tillsammans med Fukushima som en sjua, den allvarligaste nivån, på den internationella INES-skalan för kärnkraftsincidenter.

 

 

Mer cancer?

De direkta följderna av en kärnkraftsolycka som den i Tjernobyl är föremål för intensiva diskussioner. Inte bara när det gäller djurlivet, utan framför allt när det handlar om hälsoeffekter för de människor som drabbats.

Frågan man har ställt sig sedan katastrofen skedde är: hur många extra dödsfall har den lett till?

Svaret på den frågan är samtidigt en central del av svaret på en annan fråga, nämligen hur farlig är egentligen kärnkraften?

Och det har varit en omstridd politisk fråga i över 35 år.

Samtidigt är det en fråga som är svår att ge ett bra vetenskapligt svar på. Det gör att det blivit ett av de svåra problem som man försöker lösa med avancerade statistiska metoder, men som allt som oftast blir ett krig om siffror.

Redan 1986 presenterades beräkningar på 40 000 fler dödsfall i cancer på grund av utsläppen från Tjernobyl. Ett problem är att 40 000 bara är en enda procent av alla de cancerfall man normalt kan räkna med i den drabbade befolkningen, det vill säga det är en förändring som är svår att upptäcka i det statistiska bruset.

Beräkningen bygger på kunskap om strålningens effekter från kärnvapenanfallet mot Japan 1945, och de utgår från att det inte finns någon lägre gräns för strålningens farlighet.

WHO, FN:s Världshälsoorganisation, skrev 2005 ner prognosen till 4 000 beräknade dödsfall i cancer, vilket fick miljöorganisationen Greenpeace att hävda att den rätta siffran är 93 000 döda – så stort är spannet mellan bedömningarna.

En svensk undersökning från år 2007 hävdade att 800 personer i nedre Norrland fått cancer av Tjernobyl. Den blev stoff för heta debatter och starkt ifrågasatt av flera andra forskare.

Även här är den stora svårigheten att den eventuellt förhöjda frekvensen av cancer utgör en så liten del av den ordinarie cancerstatistiken att den knappt går att se.

Man kan säga bestämt att över 100 personer fick extremt höga stråldoser i direkt samband med olyckan och många av dem är döda sedan länge. De flesta av dem var brandmän och reaktortekniker anställda på kraftverket.

Över 7 000 barn i Ukraina och Vitryssland hade 2005 fått sköldkörtelcancer. Det är en mycket ovanlig cancerform bland barn, som man anser helt kan skyllas på strålningen, men som de flesta trots allt överlever. Det är ingen tvekan om att olyckan var en katastrof för tusentals människor och en allvarlig tragedi för ännu fler, men hur allvarlig krävs fortfarande mer forskning för att få veta.

I den här stora osäkerheten blir all ny kunskap om hur andra djur klarar sig i den radioaktiva miljön mycket intressanta, men också lätt kontroversiella.