The Borderline

Science stories from the Near North

Trettio år senare – Tjernobyl

Plötsligt fylls tidningar, radio och tv av reportage om katastrofen  i Tjernobyl 1986. Allt enligt den medielogik som säger att jubileer måste uppmärksammas. Nu blev olyckan ”aktuell” … igen. 

Det här jubileumsbevakandet har blivit så standardiserat att det blir ett statement att inte uppmärksamma årsdagar. 

Mellan de jämna årsdagarna kan det vara helt hopplöst att försöka få in en story, men när det är 30-årsdag så har redaktionerna planerat storsatsningar. Det kan vara bra, men det blir nästan parodiskt när alla gör likadant.

Tjernobyl, kärnkraftssäkerhet och risker med strålning är viktiga ämnen. Synd om det ska ta tio år mellan varje tillfälle till diskussion.

Här är hur som helst en inte helt ointressant artikel från 2014 (!) om konsekvenserna av haveriet. Publicerad i Allt om Vetenskap nr 8 för 2014.

Djuren i Tjernobyl

Kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986 lämnade efter sig ett radioaktivt ingenmansland i Ukraina och Vitryssland lika stort som Blekinge. Staden Pripjat några kilometer från det havererade kraftverket är idag en övergiven och plundrad spökstad där björkarna växer ur trottoarerna. Den stängda säkerhetszonen har under de nära trettio år som gått förvandlats till en vildmark.

Naturen tar långsamt tillbaka det som en gång var stad och odlad landsbygd. Men vad gör den radioaktiva strålningen med djur och växter? Vimlar det av muterade monster i Tjernobyls skogar, och har fågelsången och surret av insekter tystnat? Långt därifrån visar det sig. Många djur och växter anpassar sig och mår till och med bättre än före olyckan.

Faktum är att man fortfarande vet ganska lite om hur förhöjda nivåer av radioaktivitet påverkar biologiskt liv på lång sikt. Tjernobyl har därför blivit ett jättelikt laboratorium för forskare från hela världen. Idag är följderna av reaktorolyckan kanske intressantare än någonsin, eftersom det visar vad vi kan vänta oss efter de radioaktiva utsläppen i Fukushima i Japan.

Ladusvalor trivs runt stora rymliga byggnader. Det finns gott om dem kring det gamla kärnkraftverket i Tjernobyl där de svirrar genom luften i jakt på insekter i det mest radioaktivt nedsmutsade området på jorden.

Redan 2006, tjugo år efter den stora olyckan, gjorde forskare studier för att ta reda på hur fåglarna påverkades av de förhöjda strålnivåerna. Utgångspunkten var att fåglar inte påverkas av mentala och kroppsliga stressfaktorer på samma sätt som människor. De har inte tvingats flytta eller förlorat jobbet på grund av kärnkraftsolyckan. De röker inte, de dricker inte alkohol och de trycks inte ner av vetskapen att de kanske kommer att drabbas av cancer i framtiden.

Är det något fel på svalorna kan man dra slutsatsen att det beror på den förhöjda bakgrundsstrålningen och ingenting annat.

Resultaten var nedslående. Svalor i mer kontaminerade områden, det vill säga där strålningsnivåerna var högre, hade fler skador i form av missbildade näbbar och klor, de levde kortare tid och fick färre ungar.

Samma två forskare, en fransman och en amerikan, gjorde parallellt också en inventering av insektslivet i den förbjudna zonen.

Humlor, trollsländor och fjärilar blev mer sällsynta ju högre strålnivåerna var runt kärnkraftverket. Samma sak gällde spindlar.

Man kan tro att det var ett helt förväntat resultat, men vid den här tiden, 2006, hade många förundrats över hur livet hade återerövrat de stora övergivna områdena runt Tjernobyl. När människorna evakuerade säkerhetszonen – ett område nästan lika stort som Blekinge eller Gotland – förvandlades det på några år till något som liknar ett naturreservat där annars skygga eller sällsynta arter som varg, lo, björn och vildhästar trivdes. Det såg ut som om närvaron av människor och det moderna jordbruket var ett betydligt större problem för den biologiska mångfalden än en kärnkraftsolycka. Naturen tycktes vara överraskande motståndskraftig.

Men ladusvalornas strålskador tycktes alltså peka åt ett annat håll, och forskarna bakom studien ville också se resultaten som ett tecken på att invånarna i trakten förmodligen drabbats hårdare än man tidigare trott. En åsikt som gick tvärs emot en rapport som bland andra världshälsoorganisationen WHO stod bakom, och som hävdade att det snarare var Sovjetunionens kollaps och de ekonomiska och sociala problem som blev följden var den viktigaste orsaken till de hälsoproblem man kunde se runt Tjernobyl efter 1990.

Men vetenskapen går framåt ett litet steg i taget. Nu åtta år senare har samma forskare tittat lite noggrannare på fågellivet runt det havererade kraftverket och gjort bilden lite mer komplicerad.

När celler utsätts för strålning skadas de genom att produktionen av så kallade fria radikaler bildas. De fria radikalerna är ämnen som startar skadliga kemiska reaktioner i cellen och särskilt farligt är det när de reagerar med cellens arvsmassa, DNA, vilket kan leda till sjukdomar och död, främst som en följd av cancer. För att hantera de fria radikalerna kan en organism producera mer av antioxidanter, ämnen som tar hand om radikalerna och neutraliserar hotet.

Och det är precis vad fåglarna i Tjernobyl ser ut att kunna göra. De allra flesta av de småfåglar som forskarna lyckades fånga inom säkerhetszonen hade förhöjda värden av antioxidanter, färre skador på sitt DNA och ett bättre allmäntillstånd. Och de fåglar som man hittade i områden med högre strålnivåer mådde bättre än andra. De verkade alltså ha anpassat sig till livet i en mer radioaktiv värld.

Det gällde rödhakar, stenknäck, starar med flera andra vanliga småfåglar.

Bara två fågelarter utgjorde undantag till den här trenden. Den ena var just ladusvalan, och den andra talgoxe.

Forskarna förklarar det med att både ladusvalor och talgoxar producerar stora mängder av ett rosa pigment i fjäderdräkten som förbrukar särskilt mycket antioxidanter. Det som sedan blir över räcker tydligen inte för att bekämpa de fria radikaler som strålningen producerar.

I diskussionerna om livet kring Tjernobyl och följderna av kärnkraftsolyckan är det svårt att komma ifrån att åsikterna lätt färgas av inställningen till kärnkraft. Händelsen är unik, och det finns mycket lite stabil kunskapsgrund att stå på när det gäller följderna av långvarig exponering för människor eller djur av strålning i låga doser.

Uppskattningarna av hur många människor som dött eller kommer att dö i framtida cancerfall på grund av de radioaktiva utsläppen varierar enormt, beroende på vilka antaganden man gör om riskerna med låga stråldoser (se faktaruta).

Enkelt uttryckt kan man säga att striden gäller om man ska anta att radioaktivitet alltid är skadlig, även i de allra lägsta doserna, eller om det finns en lägsta tröskel för skadligheten. Den första bilden av de strålskadade ladusvalorna ger stöd åt det förra antagandet, medan det nyare resultatet av forskningen tycks peka på det senare, att de flesta arter av småfåglar fått ett starkare strålskydd och till och med mår bättre i områden med högre strålningsnivåer.

Att just ladusvalor inte mådde bättre förklaras alltså av deras speciella fjäderdräkt.

Fenomenet att en tillräckligt låg dos av radioaktivitet eller ett giftigt ämne kan göra nytta har ett eget namn inom vetenskapen. Det kallas hormesis och har diskuterats sedan 1800-talet. Principen handlar om att en lagom dos av stress gör kroppen bättre förberedd på att hantera liknande stress i framtiden. Till exempel genom att öka produktionen av antioxidanter, så som man kan se hos Tjernobyls fåglar. Men fenomenet är omdiskuterat. Det betyder att man faktiskt kan påstå att det lite strålning bara är nyttigt – ett påstående som kan framstå som högst kontroversiellt när man till exempel diskuterar riskerna med uranbrytning eller liknande.

Men just därför är forskningen kring vad som händer med naturen i Tjernobyl särskilt intressant. Det här är ett område där det saknas kunskap.

Forskningen kan också ge nya insikter om hur snabbt evolutionen kan verka i en miljö där kraven för överlevnad plötsligt förändras.

Under förra året gjorde en samling vanliga gräshoppor den långa resan från säkerhetszonen till Danmark. Gräshopporna samlades in av en dansk forskare som ville analysera hur de olika strålnivåerna i den evakuerade zonen runt Tjernobyl påverkat gräshoppsfysiologin.

Hon jämförde de ukrainska gräshopporna med danska exemplar av samma art, och upptäckte att de gräshoppor som levt i en radioaktiv miljö hade mindre skador på sin arvsmassa än de som levt i Danmark. Efter bestrålning med radioaktivt cesium fick de danska insekterna ännu högre halter av det ämne som signalerade att deras DNA var skadat. Gräshopporna från Tjernobyl tycktes ha tillägnat sig en mekanism som skyddade dem mot lågdosstrålningen. Hur den mekanismen ser ut vet vi däremot inte.

Forskarna har tittat på växter också. Sojabönor som odlats i det radioaktiva området fortsatte att växa och trivdes bra, enligt en undersökning. Bönorna hade dessutom en något avvikande uppsättning proteiner jämfört med en kontrollodling i vanlig jord. Enligt forskarna så hade flera av de förändrade proteinerna egenskaper som skyddade växten mot strålning och giftiga metaller.

En annan studie tittade på den klassiska laboratorieväxten backtrav, för att se hur den klarade av den giftiga omgivningen. De exemplar av det oansenliga ogräset som växt runt Tjernobyl under åren strax efter olyckan hade större motståndskraft mot växtgifter än andra.

Forskarna hittade genetiska förändringar hos plantorna som ser ut att ge bättre skydd mot fria radikaler och bättre mekanismer för att reparera skadat DNA. De här genetiska förändringarna hade skett redan 1992.

Bilden av naturen runt Tjernobyl är splittrad. Dels finns bilden av hur snabbt naturen i form av skog och sly återerövrat städer och åkrar. Den förbjudna zonen målats upp som ett vidsträckt vildmarksparadis helt utan mänsklig inblandning, där varg och björn vandrar i skogarna och den svarta storken flyger tillsammans med fiskgjuse och örn högt över sjöarna. Människans jordbruk förstör mer än radioaktivitet, är en slutsats som man kan höra från flera håll.

Att man inte såg några muterade monster och allmänt missbildade djur bidrog till den bilden. I det stängda kraftverkets övergivna kylvattenbassänger simmade två meter långa malar, men inte ens de jättefiskarna var resultatet av radioaktiv strålning, trots att tv-kanalen Animal Planet försökte få sina tittare att tro det. De hade helt enkelt lämnats i fred tillräckligt länge för att hinna växa till sig.

Både människor och djur dog av akuta strålskador som en direkt följd av olyckan. De hästar som betade i hagar i kraftverkets närhet dog av sköldkörtelcancer inom ett par veckor efter katastrofen. Idag lever flockar av den vilda przewalskis häst i zonen, så länge de inte äts upp av vargar. Vad lågdosstrålningen gör med dem vet vi inte.

Två av de kritiska radioaktiva ämnen som man kan anta utgör en risk för livet i den evakuerade zonen är cesium-137 och strontium-90. De lakas inte ur långsamt och försvinner ner i marken, utan går runt i ekosystemet inuti levande djur. Radioaktivt cesium liknar kalium och tas upp i muskelvävnad, medan strontium-90 imiterar kalcium och inkorporeras i skelettet.

Ron Chesser vid universitetet Texas Tech är en av de som undersökt däggdjur efter Tjernobylolyckan. Han och hans team bestämde sig för att titta närmare på den lilla skogssorken. Den lever i några av de mest förorenade och strålningsutsatta områdena. Och den har en livsstil som gör att den ständigt kommer i nära kontakt med radioaktivt nedfall, eftersom den lever nära marken där den gräver sina gångar.

Skogssorkarna var de mest radioaktiva av alla små gnagare som levde i det mest utsatta området. Trots det var de den vanligaste arten, vanligare än till exempel näbbmöss eller skogsmöss.

De jämförde sorkar från andra delar av Ukraina med dem som levde i den farliga zonen. De två grupperna kom från liknande miljöer, fast den ena levde i en strakt radioaktiv vardag. Forskarna kunde inte se någon skillnad i skador på DNA mellan grupperna. Närmare studier visade att de bestrålade sorkarna hade en ökad fragmentering av kromosomerna i de röda blodkropparna, men de kunde inte se att det påverkade dem eller deras livskraft negativt. Av 400 undersökta och dissekerade sorkar hittade de inte en enda cancertumör.

De blev förundrade av resultatet och bestämde sig för att göra samma test på laboratoriemöss. Mössen är genetiskt väldefinierade och kartlagda, och forskarna kunde se exakt vilka gener som slogs av och på efter strålbehandling.

Precis som hos andra undersökta växter och djur, så började mössen producera mer av de proteiner och enzym som skyddar och reparerar DNA efter strålskador. Lite strålning är mer hälsosamt än ingen strålning alls, blev slutsatsen.

Gnagarforskarna från Texas Tech har kunnat konstatera att inom tio år efter olyckan så fanns alla de arter av små däggdjur som man kan förvänta sig i det område som kallas ”Röda Skogen”. Det är den tallskog som förvandlades från grön till rödbrun kort efter haveriet eftersom de känsliga träden dog av strålningen. Det är ett av de allra hårdast utsatta områdena runt kraftverket och betraktas som det mest förgiftade området i hela världen.

Deras uppseendeväckande iakttagelse är att antal djur av varje art och deras fördelning inte berodde på om de utsatts för strålning eller inte, utan enbart på hur den lokala miljön såg ut, precis som i vilken skog som helst.

Trots att det snart har gått trettio år sedan kärnkraftsolyckan är det få forskare som vill uttala sig kategoriskt om hur djur och växter drabbats av den radioaktiva strålningen. Ingen kan säga att strålning är bra. Katastrofen har orsakat dussintals dödsfall i direkt samband med reaktorhaveriet, och minst flera tusen fall av cancer under åren efteråt.

Många djur ser ut att ha klarat den nya radioaktiva miljön bra, men fortfarande är ändå ganska få arter undersökta, och det råder ännu stor oenighet om hur allvarligt man ska se på långvarig exponering för strålning i låga doser.

De resultat som ändå finns antyder att en anpassning till den nya lite giftigare tillvaron kan vara etablerad redan efter några tiotal generationer.

Katastrofen

Reaktorhaveriet i Tjernobyl hände den 26 april 1986, när Ukraina fortfarande var en del av Sovjetunionen.

Den inträffade under en testkörning när flera av de ordinarie säkerhetssystemen var bortkopplade.

Under körningen tappade teknikerna kontrollen av reaktorhärden och en av reaktorerna blev överhettad. Inneslutningen sprängdes av ångtrycket i reaktorn och det ledde i sin tur till att reaktorns grafitstavar fattade eld när de kom i kontakt med luften.

Branden i grafiten förvärrades av den extra hettan från det radioaktiva bränslet, och branden pågick i flera dagar. Det var den som gjorde att radioaktiva ämnen kunde spridas över ett så stort område.

Världen fick veta vad som hänt först efter att larmet gått om förhöjd radioaktivitet vid Forsmarks kärnkraftverk 1 100 kilometer bort.

Tjernobylolyckan är den hittills allvarligaste händelsen i kärnkraftens historia, och den klassificeras tillsammans med Fukushima som en sjua, den allvarligaste nivån, på den internationella INES-skalan för kärnkraftsincidenter.

 

 

Mer cancer?

De direkta följderna av en kärnkraftsolycka som den i Tjernobyl är föremål för intensiva diskussioner. Inte bara när det gäller djurlivet, utan framför allt när det handlar om hälsoeffekter för de människor som drabbats.

Frågan man har ställt sig sedan katastrofen skedde är: hur många extra dödsfall har den lett till?

Svaret på den frågan är samtidigt en central del av svaret på en annan fråga, nämligen hur farlig är egentligen kärnkraften?

Och det har varit en omstridd politisk fråga i över 35 år.

Samtidigt är det en fråga som är svår att ge ett bra vetenskapligt svar på. Det gör att det blivit ett av de svåra problem som man försöker lösa med avancerade statistiska metoder, men som allt som oftast blir ett krig om siffror.

Redan 1986 presenterades beräkningar på 40 000 fler dödsfall i cancer på grund av utsläppen från Tjernobyl. Ett problem är att 40 000 bara är en enda procent av alla de cancerfall man normalt kan räkna med i den drabbade befolkningen, det vill säga det är en förändring som är svår att upptäcka i det statistiska bruset.

Beräkningen bygger på kunskap om strålningens effekter från kärnvapenanfallet mot Japan 1945, och de utgår från att det inte finns någon lägre gräns för strålningens farlighet.

WHO, FN:s Världshälsoorganisation, skrev 2005 ner prognosen till 4 000 beräknade dödsfall i cancer, vilket fick miljöorganisationen Greenpeace att hävda att den rätta siffran är 93 000 döda – så stort är spannet mellan bedömningarna.

En svensk undersökning från år 2007 hävdade att 800 personer i nedre Norrland fått cancer av Tjernobyl. Den blev stoff för heta debatter och starkt ifrågasatt av flera andra forskare.

Även här är den stora svårigheten att den eventuellt förhöjda frekvensen av cancer utgör en så liten del av den ordinarie cancerstatistiken att den knappt går att se.

Man kan säga bestämt att över 100 personer fick extremt höga stråldoser i direkt samband med olyckan och många av dem är döda sedan länge. De flesta av dem var brandmän och reaktortekniker anställda på kraftverket.

Över 7 000 barn i Ukraina och Vitryssland hade 2005 fått sköldkörtelcancer. Det är en mycket ovanlig cancerform bland barn, som man anser helt kan skyllas på strålningen, men som de flesta trots allt överlever. Det är ingen tvekan om att olyckan var en katastrof för tusentals människor och en allvarlig tragedi för ännu fler, men hur allvarlig krävs fortfarande mer forskning för att få veta.

I den här stora osäkerheten blir all ny kunskap om hur andra djur klarar sig i den radioaktiva miljön mycket intressanta, men också lätt kontroversiella.

 

 

Does global warming trigger earthquakes?

This is part of an earlier article published in Swedish about a not so immediate threat, but it came to mind after the latest reports of record breaking temperatures.

We don’t have many earthquakes in Scandinavia. But a big crack in the hills of the Lapland region bear witness of the enormous forces that once shook the barren landscape. 9000 years ago a quake ripped the bedrock apart. Tensions in the earth’s crust created a ten-meter high fault 150 kilometres in length. The resulting formation is called Pärvie by the Sami, the word for a breaking wave – a wave of stone that runs through the northern countryside.

Modern geologists estimate the quake that created this rift to a force eight on the Richter scale. That is quite impressive considering that the northern mountains of Sweden are far away from any seismically active zones.

The earthquake was the result of the ice melting at the end of the latest ice age. The rapid climate change freed the earth’s crust from the pressure of billions of tons of ice. The melting glaciers flowed away in grand, wide rapids. Forces that had lain dormant for millennia were set free, and the earth bounced back as the burden eased.

Similar giant quakes could hit us again – after the next future ice age. And we have already begun to prepare for that event.

The final repository for the Swedish nuclear waste is being built in Forsmark, 150 km north of Stockholm. The repository must be able to last for at least one hundred thousand years, a time period when ice caps are expected to come and go, with subsequent strong tremors in the ground. So the repository must be made to survive these so-called post-glacial earthquakes without radioactive leakage.

There is no doubt that major changes in glaciers and ice sheets can create movements in the earth’s crust.

The ice age that ended around 10 000 years ago did not only affect the Swedish North. It also coincides with a period of strong volcanic activity in Iceland, when the pressure on the underground magma eased. And there are traces of large earthquakes associated with the melting of the ice at several locations in North America.

But how sensitive is the Earth’s crust? Can you really say that the relatively moderate climate change that we are seeing now could lead to more earthquakes and volcanic eruptions?

– One must remember that the stress in the crust is always caused by the movement of tectonic plates, says one of Sweden’s leading seismologists, Reynir Bödvarsson at Uppsala University. And those movements are driven by the heat from the earth’s interior. What the ice or water masses can do is move the incidents in time, he says.

Reynir Bödvarsson does not exclude that the stability created by such a thick sheet of ice can make the earth’s crust to store extra energy over time in the form of tensions and make stronger quakes when the pressure disappears. But there will not be more of them.

In southern Alaska one of the Pacific Northern continental plates presses against the coastline. It makes the area around the southern Bering Strait to an area prone to earthquakes. It is also one of the arctic regions on Earth where the climate is changing the fastest. Over the last one hundred years, several glaciers in the area have disappeared and others have lost hundreds of meters in thickness. Two scientists from NASA and the US Geological Survey in 2004 used the GPS data to calculate if this melting of the glaciers was connected to the earthquake with magnitude 7.2 which occurred in 1979. Their conclusion was that the reduced pressure on the plates may well have triggered the quake.

The British volcanologist Bill McGuire at London’s University College has for years warned that even small variations in water levels or ice covers can trigger large reactions from a slumbering earth.

In a study he has shown that the weather phenomenon El Nino has an effect on seismic activity off Easter Island in the Pacific. Differences of some millimetres in the sea level can cause very big variations in the pressure on the sea floor in the deeper areas, which in its turn increases or decreases the friction as the tectonic plates are sliding back and forth.

We know also that volcanoes can be affected by changes in the weather. The low pressures of the North Atlantic winter make the level of the seawaters rise. The higher pressure from the masses of water puts an upward pressure on the magma under volcanoes located along the coast. This is a measurable phenomenon along the coast of Iceland, for example.

– It does, but it is largely on the margin, said Reynir Bödvarsson in Uppsala. The outbreaks would come anyway, but they are affected over time. Bödvarsson is, by the way, Icelander by birth.

So the question remains. Just how sensitive are the seismic forces to climate change? The answer is that we cannot know. Yet.

Big changes can have very serious consequences. Small variations might be significant if they occur in particularly critical areas.

Bill McGuire, the man who looked at the plates by Easter Island, fears that even small amounts of water in the wrong place could trigger a disaster.

1963 the newly constructed Vajont dam in northeastern Italy was filled with water. Today, several geologists believe that it was the pressure of the water that triggered the smaller quakes that made the adjacent hill of Monte Toc to tumble into the dam. The collapse created a two hundred and fifty meter high tidal wave that killed two thousand people.

In India, four years later 180 people died in an earthquake that followed the construction of a dam in Maharashtra state.

Redistributions of large masses can thus sometimes get local seismic effects, and a few centimetres of sea level rise in the ocean may represent a load of several billion tons over a fairly large area.

The place on earth where the largest redistribution of ice and water masses is expected in the foreseeable future is Greenland. Right now between 150 and 300 billion tons of ice per year is disappearing from the island, depending on how and where you measure it. And the rate of melting is accelerating.

The change is most rapid in the low-lying coastal areas.

Nobody knows today how this redistribution of huge masses affects the forces that are bound in the earth’s crust. The melting leads to rising sea levels, and flooding of the coasts. This may lead to landslides, which trigger even more landslides or earthquakes along the continental shelves around the North Atlantic.

– One cannot dismiss the risk that ice melting could trigger major quakes in Greenland, said Reynir Bödvarsson. But they can also be absent. There is no regularity in this, he says.

So how dangerous can it get?

Eight thousand years ago a gigantic landslide under the sea off the coast of Norway created a tsunami that rolled westward across the North Sea. You can still see the traces of the twenty-five meter high waves that drenched the eastern seaboards of Scotland and the Faroe Islands. It was probably a disaster for the Mesolithic peoples living along the coast then.

It is not known what triggered the underwater collapse, but a probable cause was the release of large clathrates of methane that lay under the sea floor.

The huge landslide occurred after a rapid rise in sea levels after the ice cap disappeared from Scandinavia. Is there any risk for a similar event in the future, but this time on the other side of the North Atlantic, the east coast of Greenland, and directed towards Norway? A tsunami induced by climate change.

– It bears thinking about, said Reynir Bödvarsson. You cannot exclude it, but it is no obvious result. There are, as I said, no regularity in these events.

Ok, this might be considered scare mongering. There are more threatening consequences of the ongoing climate change.

 

The Custodians of Truth


Academics routinely lie and exaggerate when telling funding agencies what impact their research will have, a series of candid interviews with scholars in Britain and Australia has suggested, 
reports Times Higher Education.

Is anyone surprised?

The abstract of the study says it straight out:

”We review attitudes towards pathway to impact statements – formal components of research funding applications, that specify the prospective socio-economic benefits of proposed research – from (n = 50) academics based in the UK and Australia and how the hyper-competitiveness of the Higher Education market is resulting in impact sensationalism and the corruption of academics as custodians of truth.”

The Custodians of Truth are corrupt. Not good. But as a reporter in the field I feel like somewhat of an accomplice. Sensational results with a big impact of course make much better copy than mediocre results with incremental impact. Yes indeed.

But sensational results are very rare. It takes some years in the business to realise that. And it takes years to understand what impact a discovery really will have.

I like that concept, Impact sensationalism. I try to keep it in mind when reading or writing about fusion power, designer babies, artificially intelligent go-players or what-have-you.

But when it comes to grant applications it is impossible to avoid lying, according to an Australian professor.

John Hawks, who comments on the study says:

A true explanation of the scientific value of a project should look much more like good public communication. But good public communication is too often reviled by those who review grants, as insufficiently “scientific” in tone. It’s a catch-22.

And reconnecting to the big issue here in the subarctic lands during the last few weeks: this is how 14 professors and other scientists at Karolinska Institutet explained the immediate and urgent need to recruit Paolo Macchiarini to the institute in a letter to the KI Chancellor in June 2010:

By recruiting Prof M. a growing European network cooperation can blossom. We believe we will  have a working regenerative airway transplantation activity running three months after his employment, at the latest. 

Patients could be recruited nationally, and in a slightly longer perspective, from all of Europe.

With airways as a foundation, the regenerative research activities might be expanded into adjacent fields of transplantation, like lungs. The latter could also in the longer run contribute to strengthening Stockholm’s competence in the field of heart transplants.

This is not exactly an application for grants, but there is clearly the smell of money in the air. A new center for regenerative transplantations (with engineered organs, no less) is in sight. After only three months. This would have given KI the upper hand in the eternal competition with Lund and Gothenburg. So the realistic assessments  went out the window.  And maybe this is also exactly what the recipients of the letter wanted to hear, if we take the new study seriously.

 

 

Fraud investigation comes to Gothenburg after Macchiarini.

The reverberations of the Macchiarini-scandal at Karolinska Institutet in Stockholm have now reached the University of Gothenburg (GU). For those who have followed the anonymous reporting on the website Pubpeer during last week it comes as no big surprise. More than ten articles have been posted there showing several cases of irregular and dubious use of images. All of the articles have the same name as main author.

The Dean of Sahlgrenska Akademin, the department at GU for medical research, has now formally reported these cases to the University Chancellor and asks for an investigation of these papers.

The articles concern a number of research topics, mainly about issues touching upon the transplantations of liver, trachea or blood vessels.

In the report to the chancellor , the Dean, Olle Larkö, writes:

“…a close inspection of the suspected deviations confirms that there is cause to proceed with a more meticulous investigation.”

There are particularly two cases where the Dean finds “obvious examples of suspected misconduct”.

These two can be seen at a) https://pubpeer.com/publications/19025915 where the same image is used first in 2008, and a second time in 2013, with two different descriptions,

and at b) http://i.imgur.com/OPqAkJP.jpg where a similar reuse of images seem to have taken place. Here, the cells in the microscopic image are first described as coming from a biopsy from a patients nose, and then as hepatocytes, liver cells.

To add to the consternation, there is an anonymous report on reuse of the same image a third time.

The GU Chancellor, Pam Fredman, says to medical newspaper Dagens Medicin, that it is extremely important to investigate every aspect of this. But adds that suspicions are not equivalent to a conviction.

That is obviously true. Let the investigation run its course. But the sheer number of cases makes it hard to accept that they all would be the result of mistakes or carelessness. If that is so, what other, as yet undiscovered mistakes, can we expect to find in these and other articles?   Commentators on Pubpeer and Twitter haven’t missed out on the opportunity to gloat and give slightly sarcastic comments on the mix-ups/fraudulent use of the photos. Liver cells migrating to the nose? What next? Are we seeing the wonders of stem cells in action?

After Macchiarini it is indeed easy to be cynical about the ethics in Swedish medical research. And the GU case doesn’t help.

The connections to Macchiarini are there. In the wake of all the post-Macch. investigations at KI, Gothenburg University decided on their part to take a closer look at a tracheal transplant made there in 2008, with a donor trachea seeded with the patients own stem cells. The patient died, according to the case report from heart failure, not connected to the transplant. The main author of the report is the same person now suspected of image manipulation. Her name is Suchitra Sumitran-Holgersson, professor of transplant biology at GU.

The research director at Sahlgrenska University Hospital who initiated this investigation said that the reason was not suspicions of misconduct, but that they wanted to cover all bases and make sure that the ethical rules had been followed. Particularly to clear up the grey area between research and medical care.

Shortly thereafter, the hospital decided to also investigate three more operations where the case reports have professor Sumitran-Holgersson as the last name in the list of authors. These three operations are transplantations of tissue-engineered blood vessels on children, all made in the name of the same medical scientist. The investigations are to be made by prof Bengt Gerdin of Uppsala, the original Macchiarini investigator – a man who has become very busy lately.

It was after the decision to make these post-Macchiarini investigations, on March 1st, that the anonymous reports about the images on Pupeer started to drop in. And they just kept coming.

And the big thundercloud hovering over the whole affair is of course the fact that the same scientist was from 2008 to 2010 the object of a large investigation for misconduct at KI. She was convicted, fired and her grants were frozen. But after a reinvestigation she was later exonerated. Some have called her sentencing a “gross miscarriage of justice”; others say the opposite, that the exoneration was a scandal. Suffice to say; in the world of Swedish medical science it was a very big deal. The affair is still echoing in the halls of both KI and GU. Regardless of which side is right, she has been at GU now for a number of years, done what seems to be very successful work, but which is now being seriously questioned.

Now, those who wanted her punished are convinced they were right all the time.

But, what maybe is more important: if this later work on regenerating tissue, particularly that which claims to create new veins from blood cells, is problematic, what will be the impact on regenerative medicine and the future of organ engineering with stem cells. After Macchiarini one wonders, is there anything there at all?

 

 

Keep cool, says Lancet editor

To Swedish medical newspaper ”Dagens Medicin” Richard Horton, editor in Chief of The Lancet , says that it is essential not to cast judgment too soon on Paolo Macchiarini.  The venerable journal waits for an official verdict from the new investigators of scientific fraud.

Innocent until proven guilty, is the principle, which is all well. But you may ask how The Lancet could publish such controversial  articles in the first place. How could the misleading information in the text pass by the reviewers? Is peer review like post-modern text analysis, where only the words on the page count, and nothing from the real world outside should interfere?

I know personally some of the investigative reporters who worked on the case already more than six months ago. They asked me if the reviewers who approved of the manuscripts didn’t have access to the medical records of the patients. Since I work with science issues they supposed I would know.  I said I’m not sure, but it seems like they don’t since the two sources say radically different things.

Already back then a lot of people were aware of the fact that when the Lancet article said ”the patient is fine”, the medical record said ”he’s dying” – to put it bluntly.

So the reporter in question looked at me, mouth agape, and said ”What?!” For someone working professionally with documentary facts it seemed unbelievable that the scientific fact is what the doctor chooses to present with no corroborating record .

The Macchiarini-transplants seemed to good to be true. Shouldn’t they have been treated accordingly? You know ”if something seems to good to be true, it probably is” is an age old antidote against con men.

Here is a good recap of the Macchiarini-story for a Canadian audience. We are still waiting for the UK media to wake up. The latest headline on the topic in The Guardian was How laboratory-grown organs will transform our lives. Transform lives, indeed.

 

Making waves after 100 years

It’s been thoroughly reported by now , but here is an added twist to the confirmation of Einsteins General theory of Relativity by the gravitational  wavehunters at LIGO.

Albert Einstein received the Nobel prize in physics for 1921 – but he got it in -22. By then it was more or less expected that Einstein was about to get the prize sooner or later. He had become the world’s most eminent scientist, and he already had an agreement with his first wife, Mileva Maric, how to divide the money when it eventually would arrive.

But the prize was awarded for his work on the photoelectric effect.  Not for his relativity theories – the special and the general. One of the important factors that held the Royal Academy of Sciences from rewarding that work was the adamant opposition from the great philosopher of the time, the frenchman Henri Bergson.

Here is the introduction of  the presentation speech by Svante Arrhenius (the very man who demonstrated the Greenhouse effect on the earth’s climate).

Your Majesty, Your Royal Highnesses, Ladies and Gentlemen.

There is probably no physicist living today whose name has become so widely known as that of Albert Einstein. Most discussion centres on his theory of relativity. This pertains essentially to epistemology and has therefore been the subject of lively debate in philosophical circles. It will be no secret that the famous philosopher Bergson in Paris has challenged this theory, while other philosophers have acclaimed it wholeheartedly. The theory in question also has astrophysical implications which are being rigorously examined at the present time.

Einstein wasn’t there. He was on a lecture tour to Japan. If he had been present he might have been a bit pissed off at hearing about Bergson’s criticism once again, in this place, and from this guy, a fellow scientist. But that’s how strong the intellectual influence of Bergson was in the early 1900:s.

Bergson didn’t like Einstein’s description of time. For him, Time was a fundamental aspect of being, something intuitive that shaped our perception of life and the universe. Not something that could be dilated or contracted by the speed with which you travel through space. Bergson considered the theory of relativity as a piece of metaphysics that Einstein had slammed upon physics. Something that empirical science shouldn’t dabble in.

Einstein is quoted as replying to the frenchman that ”there is no such thing as philosophical time”.

The first corroborations of Einsteins predictions came right after the Great War, in 1919, when Arthur Eddington saw that the light from stars was bent by the gravity of the sun. Those reports made headlines all over the world, for instance the wonderful NY Times front page ”Lights All Askew in the Heavens”

But Bergson’s voice still carried such weight that the physicist Arrhenius agreed that the theory  ”pertains essentially to epistemology”.  And the interesting phrase ”the theory in question also has astrophysical implications which are being rigorously examined at the present time” is of course very true – and prophetic. Now it has been so rigorously tested that very little remain to test.

Bergson himself got the prize for literature a couple of years later. But in the test of time Einstein wins hands down, of course.  Very few people read Bergson today, and few even know the basic tenets of his philosophy. A fact that gives an interesting perspective on the ups and downs of intellectual fashions. I sometimes compare the prizes in physics and literature from the same year to see whose heritage lives on and who is more or less forgotten.

Here’s a short list

1901 Phys: Röntgen  Litt: Sully Prudhomme

1903 Becquerel + the Curies Litt: Björnson

1918 Phys: Max Planck       Litt: None but 1919 Carl Spitteler

1932 Phys: Heisenberg      Litt: John Galsworthy

and so on…I have chosen some pretty famous physicists, agreed, but in general it seems that science has the longer shelf life.

Lancet almost reacts

One of the four surgeons who accused Paolo Macchiarini of scientific fraud (yes I prefer that term) has during the last months repeatedly tried to have his name erased from the ”proof of concept”-article in The Lancet, but without result.

 

After being prodded by the science department of Swedish Radio, editor in chief, Richard Horton of The Lancet  says he will look into it.

The problem is that the Lancet says that they need to discuss the matter with the other authors – among them PM himself…

But they have no intention of publishing any sort of comment on the controversy, as long as there isn’t any official verdict on the fraud issue.

Fair enough, you may say. But still – this is not a simple scientific disagreement. It is a scandal of wide proportions. The exoneration, which was greeted with joy in The Lancet last year, is now inhibited and a reinvestigation is under way. Why not retract, and comment on that, and on the gullible portrait of the great surgeon after his disastrous operation.

Swedish Radio

 

Hamsten resigns from Karolinska: ”Macchiarini comitted misconduct”

Vice Chancellor Hamsten resigns from Karolinska Institutet and in a statement he is as clear as he can be at this point in time  on the issue of the allegations regarding scientific misconduct from Macchiarini. Now he knows. Hamsten mentions for instance the state of ”the first patient” in Iceland, things that has been shown on Swedish tv already. The truth is slowly becoming officially established.

During the last few days it has become obvious that the information possessed by KI when the matter was investigated was not complete. Last Wednesday we were given a new impression of the period following the operation in Iceland on his first patient, whose case is the basis of some of Macchiarini’s articles. During the last few days KI has also received information that implies serious inaccuracies in an article describing trials with artificial tracheae in rats. This information was totally new for KI. We are now endeavouring to investigate this information thoroughly and arrange an independent examination. But there is much to indicate that the judgement reached by KI last summer should be amended to scientific misconduct, which in plain language means research fraud.”

Read the whole statement at daily Dagens Nyheter 

It’s Darwin Day!

(To celebrate Darwin Day, here’s a translated excerpt from an old article, a part of a series on the basics of evolution from Allt om Vetenskap published during the 150 years anniversary of ”Origin of Species” 2009.

This is the end part of a piece on evo-devo, the connection between evolution and fetal development and the latest research in that field at that time.  )

We are Family

The night vision of the owl, the small black dots along the edge of a mussel shell and the shimmering composite eyes of the dragonfly are all constructed with the help of a small group of very specific signalling proteins. You can even find the same proteins in a jellyfish.

One of the key genes for making an eye is called PAX-6. The protein produced by PAX-6 taken from a mouse can start the making of an eye in a housefly. This is proof of a deep kinship.

A carefully tuned interplay between the signalling proteins in the genetic toolbox results in a complete individual. Controls are turned on or switched off in a specific order, for a certain time. It is this chemical interaction that enables a limited number of genes to create the infinite variations we see in nature, and among all the extinct species we only encounter as fossils.

Changes in key genes opens up new possibilities in evolution. Small changes in fetal development can have major consequences in the long run.

A few more molecules of a transcription factor or an enhancer protein at precisely the right place and the right time can give a slightly longer leg, a beak that is just a littler harder or a skeleton with a thinner bone mass. Variations that can give an advantage in life and make its way into the gene pool and live on into the future.

And we are of course part of this endless variation too. You might say that all species come from the same factory, even though we are widely different models. You just need to look carefully to see that we have the same brand name stamped into our genome.

Once upon a time, hundreds of millions of years ago in the Cambrian seas, there existed a tunicate, a primitive marine animal maybe like a small sea squirt.

In its larval stage it swam for a short period in the water before it fastened itself on a rock surface. The rest of its life it lived a stationary life, straining the passing water and living off whatever nutritious particles that happened to float by.

As a larva it had a small string of neurons along the backside to help it move around. This string disappeared when it was time for the sedentary adult life.

But one of the larvae once had a technical hiccup in one of the genes that control the time plan for the construction of its body. It kept the string of nerves throughout life. That made it the first chordate animal. And thus it became the ancestor of all insects, fish, reptiles, birds and mammals living today. Us included. You can see it in the dna.

Darwin_restored2

Av Elliott & Fry – Library of Congress

What does The Lancet say??

I get this question from curious readers and of course I wonder myself. Reporters from all over the world must have been pestering them for comments during the last few weeks, and you might think it would be a good idea to post something on the web site. Maybe just something like ”we are awaiting an authoritative decision from Karolinska in Stockholm re the research/medical activities of Paolo Macchiarini in order to see if that possibly could affect the publication of certain disputed articles…etc” . But no.

They seem to stick to their guns.  The comment from the press department is still:

Dear Tomas,

Thank you for your email. We have nothing to add to our previously published comments on the topic.

Best wishes,

Just as a reminder, the latest comment:

Dragging the professional reputation of a scientist through the gutter of bad publicity before a final outcome of any investigation had been reached was indefensible. 

That is a statement that they may come to regret. The Royal Swedish Academy of Science has asked the journal to at least add the fact that the patient in the ”proof of concept article” actually died. That would be a start.

« Äldre inlägg

© 2016 The Borderline

Tema av Anders NorenUpp ↑